Kattallergi är en av de vanligaste formerna av pälsdjursallergi och utgör ett betydande hälsoproblem för många människor världen över. I Sverige uppskattar Astma- och Allergiförbundet att omkring 10–15 procent av befolkningen är allergiska mot pälsdjur, där katter är en av de vanligaste orsakerna till allergiska reaktioner i hemmet. Allergin kan drabba både barn och vuxna, och symtomen kan variera från milda besvär till svår astma och kronisk inflammation i luftvägarna.
Innehållsförteckning
Trots allergirisken är katten ett av de mest populära husdjuren i världen. Enligt Jordbruksverket fanns det omkring 1,4 miljoner katter i svenska hushåll år 2021. För många människor innebär en katt inte bara sällskap, utan också emotionellt stöd och förbättrad livskvalitet. Detta skapar en konflikt för personer med allergi: viljan att ha katt kolliderar med de hälsoproblem som allergin kan ge upphov till.
Frågan om det finns kattraser som är mer ”allergivänliga” än andra är därför återkommande och relevant. Begreppet ”hypoallergen katt” cirkulerar ofta i både media och på nätforum, men det finns anledning att undersöka vad forskningen faktiskt säger om detta. Denna artikel syftar till att ge en faktabaserad genomgång av vad kattallergi är, vilka allergener som orsakar besvären, om vissa raser verkligen är bättre lämpade för allergiker, samt vilka strategier som kan användas för att minska exponeringen för allergen i hemmet.
1. Vad orsakar kattallergi?
Kattallergi orsakas inte av själva kattens päls, som många tror, utan av specifika proteiner som kroppen hos allergiska individer reagerar på. Det mest betydelsefulla allergenet hos katt är ett protein som heter Fel d 1 (Feline domesticus allergen 1). Detta protein produceras i kattens spottkörtlar, talgkörtlar och hud, samt i mindre mängd i urin och tårvätska. När katten tvättar sig med tungan sprids Fel d 1 till pälsen, som sedan fäller allergenet vidare i miljön.
Fel d 1 – det huvudsakliga allergenet
Fel d 1 står för majoriteten av allergiska reaktioner mot katter. Enligt forskning utgör detta protein cirka 90–95 % av den allergena aktiviteten hos katter (Platts-Mills et al., 1997). Proteinet är extremt lättflyktigt och kan binda till små dammpartiklar och andra ytor i hemmet. Det innebär att allergenet kan spridas via luften, fästa sig i textilier och kläder, och finnas kvar i miljön även efter att katten tagits bort från bostaden.
Fel d 1 är ett litet och stabilt protein, vilket gör det särskilt svårhanterligt för allergiker. Det har också visat sig kunna färdas långa sträckor genom ventilation eller på kläder, vilket förklarar varför allergiker ibland får reaktioner även i miljöer där det inte finns några djur närvarande – men där människor som haft kontakt med katter vistas.
Andra kattallergener
Utöver Fel d 1 finns även andra identifierade allergener hos katter, bland annat:
- Fel d 2: ett serumalbumin (blodprotein), som finns i kattens blod, saliv och mjäll.
- Fel d 4: ett lipokalinprotein som också har visat sig kunna framkalla allergiska reaktioner hos vissa individer (Mattsson et al., 2009).
Dock är dessa sekundära jämfört med Fel d 1 när det gäller betydelse för allergi i befolkningen i stort.
Allergenproduktion varierar
Produktionen av Fel d 1 varierar kraftigt mellan olika individer. Hanar tenderar att producera mer än honor, och okastrerade hanar producerar mer än kastrerade. Det finns också viss genetisk variation mellan olika kattraser och individer, vilket lett till hypotesen att vissa raser skulle kunna vara mer ”allergivänliga”. Den frågan behandlas mer i detalj i punkt 4.
2. Symtom på kattallergi
Symtomen vid kattallergi orsakas av kroppens immunologiska reaktion på allergenet Fel d 1 och i vissa fall andra kattallergener. När en allergisk person utsätts för dessa proteiner, aktiveras immunsystemet och frisätter histamin och andra inflammatoriska ämnen, vilket leder till olika allergiska reaktioner.
Symtomens omfattning kan variera från milda och övergående till kraftiga och långvariga. De kan påverka flera organsystem, främst luftvägar, hud och ögon.
Vanliga symtom:
Luftvägar:
- Nysningar
- Nästäppa eller rinnsnuva (allergisk rinit)
- Klåda i näsan eller halsen
- Hosta och andfåddhet
- Pipande andning (särskilt hos astmatiker)
Ögon:
- Klåda
- Rodnad
- Rinnande ögon (allergisk konjunktivit)
Hud:
- Nässelutslag (urtikaria)
- Klåda
- Eksemförsämring hos personer med atopiskt eksem
Astma:
För vissa personer med kattallergi kan exponering leda till astmasymtom som:
- Tung andning
- Tryck över bröstet
- Nattliga hostattacker I svåra fall kan en allergisk reaktion mot katt leda till akut astmaanfall, vilket kräver snabb medicinsk behandling.
Fördröjda och kroniska symtom
I vissa fall kan symtomen vara mindre uppenbara men mer långvariga, särskilt om individen utsätts för låga halter av allergen under en längre tid. Detta gäller till exempel personer som bor med katt trots allergi. Då kan symtomen vara mer subtila – som återkommande snuva, trötthet, koncentrationssvårigheter eller låggradig inflammation i luftvägarna.
Symtomens variation
Symtomens styrka påverkas av flera faktorer:
- Mängden allergen i miljön
- Hur länge man vistas i miljön
- Individens grad av känslighet
- Om personen samtidigt har astma eller andra atopiska sjukdomar (t.ex. hösnuva eller eksem)
Det är också vanligt att personer med kattallergi reagerar snabbare eller kraftigare inomhus där ventilationen är sämre och där allergener lättare ackumuleras i textilier och damm.
3. Diagnos och utredning
Att diagnostisera kattallergi innebär att fastställa om en persons allergiska symtom orsakas av kontakt med kattrelaterade allergener, i synnerhet Fel d 1. En korrekt diagnos är viktig för att kunna ta ställning till åtgärder, behandlingsbehov och eventuella livsstilsanpassningar. Diagnosen ställs vanligen av läkare med specialkunskap inom allergologi, exempelvis via vårdcentral, allergimottagning eller barnläkare.
Medicinsk historia (anamnes)
Ett första steg i utredningen är en noggrann kartläggning av patientens symtom, inklusive:
- När symtomen uppstår
- Om de förvärras vid kontakt med katter eller i miljöer där katter vistas
- Eventuell förekomst av astma, hösnuva eller eksem
- Tidigare allergidiagnoser i familjen
Anamnesen ger ofta en stark indikation på om symtomen är kopplade till pälsdjursallergi.
Pricktest (hudtest)
Pricktest är en vanlig metod för att identifiera allergier. En liten droppe av ett standardiserat allergenextrakt (i detta fall från katt) appliceras på huden, vanligtvis underarmen, och huden rispas ytligt med en lansett. Efter cirka 15 minuter avläses testet. En positiv reaktion visar sig som en rodnad och en upphöjd kvaddel.
Fördelar:
- Snabbt svar
- Hög känslighet
Begränsningar:
- Kan påverkas av vissa mediciner (t.ex. antihistaminer)
- Kan ge falskt positiva resultat, särskilt hos personer med känslig hud
Blodprov (specifikt IgE)
Om pricktest inte är möjligt, eller om det behövs ytterligare bekräftelse, kan ett blodprov tas för att mäta förekomsten av allergiantikroppar (IgE) mot kattallergen i blodet. Testet analyserar mängden specifika IgE-antikroppar mot Fel d 1.
Exempel på analys: ImmunoCAP – ett vanligt laboratorietest i Sverige.
Fördelar:
- Kan utföras trots pågående antihistaminbehandling
- Lämpligt för små barn eller personer med hudsjukdomar
Begränsningar:
- Dyrare och tar längre tid än pricktest
- Tolkningsbarheten kan påverkas av andra samtidiga allergier
Provokationstest (vid behov)
I osäkra fall kan ett kontrollerat provokationstest genomföras. Det innebär att personen exponeras för kattallergen i en kontrollerad miljö under medicinsk övervakning. Detta görs enbart på specialistklinik och används när annan diagnostik inte gett tydliga svar.
Skillnad mellan allergi och överkänslighet
Det är viktigt att skilja mellan allergi (dvs. immunologiskt betingad reaktion) och ospecifik överkänslighet. En person kan exempelvis uppleva obehag i närheten av djur (t.ex. andningsbesvär, irritation) utan att det föreligger mätbara allergiantikroppar – detta kan bero på andra faktorer som damm, dofter, eller icke-allergiska luftvägsreaktioner.
4. Finns det allergivänliga kattraser?
Begreppet ”allergivänlig katt” eller ”hypoallergen katt” förekommer ofta i både populärkultur och marknadsföring av raskatter. Det antyder att vissa kattraser skulle producera mindre allergener och därför vara bättre lämpade för allergiker. Den vetenskapliga grunden för detta är dock begränsad och det finns ingen kattras som helt saknar de allergiframkallande proteinerna – framför allt inte Fel d 1, som är den viktigaste orsaken till kattallergi.
Vad betyder ”hypoallergen”?
”Hypoallergen” innebär att något sannolikt orsakar färre allergiska reaktioner – inte att det är helt fritt från allergener. I kattens fall syftar termen vanligtvis på individer eller raser som potentiellt producerar lägre halter av Fel d 1. Det är dock viktigt att notera att:
- Alla katter producerar Fel d 1 i någon utsträckning.
- Mängden varierar mer mellan individer än mellan raser.
- Det finns ingen standardiserad metod för att mäta en enskild katts allergenproduktion i hemmet.
Raser som ofta kallas ”allergivänliga”
Flera kattraser nämns ofta som mer tolerabla för allergiker, men evidensen är till största delen anekdotisk. Nedan följer några exempel:
1. Sibirisk katt
Enligt vissa studier producerar sibiriska katter i genomsnitt lägre nivåer av Fel d 1 än andra raser, men variationen mellan individer är mycket stor.
- En mindre studie från 2009 (Hypoallergenic Cat Study, Allerca) visade att vissa sibiriska individer producerade upp till 10–20 gånger mindre Fel d 1 än genomsnittskatter.
- Dock har dessa resultat inte bekräftats i större oberoende studier, och metoderna har kritiserats för bristande transparens.
2. Balines och Orientaliska raser
Vissa uppfödare menar att balineser, orientalisk korthår och liknande raser producerar mindre saliv, vilket i sin tur skulle innebära mindre spridning av allergenet. Detta saknar dock vetenskaplig bekräftelse.
3. Devon Rex och Cornish Rex
Dessa raser har mycket kort päls, vilket kan bidra till att allergener sprids i mindre utsträckning via pälsfällning. Det påverkar dock inte mängden Fel d 1 som katten faktiskt producerar.
4. Sphynx
Den hårlösa sphynxkatten har ingen päls att fälla, men producerar fortfarande allergener via hud och saliv. Allergener kan därför ändå finnas i miljön, särskilt eftersom katten ofta behöver badas för att undvika ansamling av talg.
Individvariation större än rasvariation
Vetenskapliga studier visar att skillnader i Fel d 1-produktion mellan enskilda katter inom samma ras är ofta större än skillnader mellan olika raser (Ownby et al., 2002; Woodfolk et al., 1997). Det innebär att valet av ras inte garanterar lägre allergenproduktion – det är snarare den enskilda individens fysiologi som är avgörande.
Genetiskt modifierade eller ”designade” katter
Vissa kommersiella aktörer har försökt utveckla genetiskt modifierade eller särskilt avlade katter med låg allergenproduktion (t.ex. ”Allerca-katten”). Sådana initiativ har dock ifrågasatts vetenskapligt och etiskt, och några bredare godkända avelsprogram med dokumenterat hypoallergena katter finns inte i dagsläget.
5. Strategier för att minska allergenexponering i hemmet
Om man trots allergi väljer att leva med katt, eller om en familjemedlem är allergisk, finns det flera åtgärder som kan minska exponeringen för allergener i inomhusmiljön. Dessa åtgärder kan sällan eliminera symtom helt men kan bidra till att de blir mildare och mer hanterbara.
Begränsa kattens tillgång till vissa rum
- Håll sovrum helt kattfria. Detta är särskilt viktigt eftersom man tillbringar många timmar där och allergener annars samlas i sängkläder och madrasser.
- Installera dörrstopp eller stängdörrar för att minska spridningen av allergener till känsliga utrymmen.
Rengöring och dammkontroll
- Städa ofta och grundligt, gärna flera gånger per vecka.
- Använd dammsugare med HEPA-filter, som effektivt fångar upp små allergenpartiklar.
- Torka av hårda ytor regelbundet med fuktig trasa – torr damning kan sprida allergener i luften.
- Tvätta gardiner, sofföverdrag, kuddar och andra textilier ofta. Textilier är särskilt bra på att binda Fel d 1.
Ventilation och luftrening
- Säkerställ god ventilation i hemmet. Mekanisk ventilation eller vädring är viktigt för att minska koncentrationen av luftburna allergener.
- Använd luftrenare med HEPA-filter i rum där allergikern vistas mycket. Enligt flera studier kan detta minska mängden allergener i inomhusluften, även om effekten är begränsad (Green et al., 1999; Sublett, 2011).
Skötsel av katten
- Tvätta katten regelbundet (t.ex. 1 gång per vecka) med specialschampo eller fuktade tvättdukar. Detta kan minska mängden allergener på pälsen temporärt (Klucka et al., 2005). Observera att inte alla katter tolererar bad, och att badning inte har långvarig effekt.
- Borsta katten regelbundet – helst av någon som inte är allergisk. Borstning utomhus är att föredra.
Tvätt av sängkläder och möbler
- Tvätta sängkläder i minst 60°C för att effektivt ta bort allergener.
- Använd allergentäta madrass- och kuddfodral.
- Undvik tunga mattor, stoppade möbler och gardiner som inte går att tvätta ofta.
Kläder och personlig hygien
- Byt kläder efter närkontakt med katten, särskilt innan man går in i sovrummet.
- Tvätta händer och ansikte efter att ha klappat katten.
- Förvara kläder i stängda garderober för att minska spridning av allergen till textilier.
Medicinsk behandling i kombination
Trots minskad exponering kan vissa behöva komplettera med läkemedel. Exempelvis:
- Antihistaminer (tabletter eller nässpray)
- Kortisonnässpray
- Luftrörsvidgande och antiinflammatoriska läkemedel vid astma
Läkemedel behandlar symtomen men påverkar inte allergenhalten i miljön. En läkare bör alltid konsulteras vid regelbundna symtom.
6. Slutsatser och rekommendationer
Kattallergi är en vanlig allergiform som kan orsaka betydande besvär för den drabbade, särskilt i miljöer där katter vistas regelbundet. Allergiska reaktioner orsakas framför allt av proteinet Fel d 1, som produceras i kattens saliv, hud och talgkörtlar – inte av pälsen i sig. Allergenerna är mycket små och sprids lätt i inomhusmiljöer via luft och damm, vilket gör dem svåra att undvika även i hem där det inte finns katt permanent.
Sammanfattande slutsatser:
- Inga katter är helt allergifria. Begreppet ”hypoallergen” är inte vetenskapligt definierat och ska användas med försiktighet. Viss individuell variation förekommer i Fel d 1-produktion, men det går inte att förlita sig på rasval för att undvika allergi.
- Symtomen varierar kraftigt mellan individer. Vissa allergiker kan leva med katt om försiktighetsåtgärder vidtas, medan andra reagerar även på mycket små mängder allergen.
- Miljöåtgärder är grundläggande och ofta nödvändiga för att minska exponering. Detta inkluderar noggrann städning, användning av luftrenare, samt att hålla katten borta från sovrum och andra känsliga utrymmen.
- Medicinsk behandling som antihistaminer, kortisonnässpray och i vissa fall astmamedicin kan lindra symtomen. Allergivaccination är ett alternativ för vissa patienter med svårare besvär.
- Beslut om att skaffa katt bör alltid föregås av medicinsk rådgivning, särskilt vid tidigare känd pälsdjursallergi eller astma.
Rekommendationer:
- Vid misstänkt kattallergi:
- Kontakta sjukvården för utredning via pricktest eller specifika IgE-blodprov.
- Bedöm allergins svårighetsgrad tillsammans med läkare.
- För personer som redan har katt:
- Identifiera vilka miljöåtgärder som är möjliga att genomföra.
- Utvärdera effekten av medicinsk behandling.
- Vid svår allergi kan omplacering av katten bli nödvändigt efter medicinsk bedömning.
- Innan man skaffar katt:
- Gör ett allergitest om du är osäker.
- Prova exponering hos vänner eller uppfödare under kontrollerade former.
- Överväg allergirisker även för barn i hushållet.
- För allergiker i kontakt med andras katter:
- Undvik att vistas i hem med katt om du har medelsvår eller svår allergi.
- Be om klädbyte och handtvätt från kattägare vid besök i ditt hem.
Att leva med katt och samtidigt ha allergi innebär kompromisser, strategiskt tänkande och ofta medicinsk rådgivning. Det finns idag inga enkla lösningar eller ”magiska” raser – men med rätt insatser kan vissa allergiker leva med katt under kontrollerade förhållanden.
Källor:
- Astma- och Allergiförbundet. (n.d.). Pälsdjursallergi. Hämtad från: https://astmaoallergiforbundet.se/information-rad/allergi/palsdjursallergi/
- 1177 Vårdguiden. (2025). Pälsdjursallergi. Hämtad från: https://www.1177.se/sjukdomar–besvar/allergier-och-overkanslighet/palsdjursallergi/
- Platts-Mills, T.A.E., et al. (1997). Allergen avoidance in the treatment of asthma and rhinitis. Clinical & Experimental Allergy, 27 Suppl 1:S54–S59.
- Mattsson, L., Lundgren, T., Everberg, H., Larsson, H., Gafvelin, G., & van Hage, M. (2009). Prostatic kallikrein: a new major dog allergen. The Journal of Allergy and Clinical Immunology, 123(2), 362–368.e3.
- American Academy of Allergy, Asthma & Immunology (AAAAI). (n.d.). Pet Allergy. Hämtad från: https://www.aaaai.org/
- American College of Allergy, Asthma & Immunology (ACAAI). (n.d.). Pet Allergy. Hämtad från: https://acaai.org/allergies/allergic-conditions/pet-allergies/
- Sublett, J.L. (2011). Effectiveness of air filters and air cleaners in allergic respiratory diseases. Allergy and Asthma Proceedings, 32(6), 450–454.